Axel Larsson berättar

Detta är en unik berättelse om en 
unik Folkeslundabo. 

Folkeslunda by

De typiska öländska radbyarna försvinner alltmer. Vägarna breddas och rätas ut. Ladugårdar och lador förfaller eller rivs för ombyggnad. Bäst har de byar klarat sig som legat vid sidan om de stora genomfartsvägarna, eller de som legat på tvären, vinkelrätt mot dessa. Till de senare räknar jag exempelvis de gamla byarna Arbelunda och Folkeslunda.

En solig eftermiddag i augusti gör jag med cykel en avstickare till Folkeslunda by i Långlöts socken för att titta lite närmare på den åldriga bebyggelsen. Den smala, halvt igenvuxna grusvägen leder från landsvägen österut ner mot Östersjön. Norr om vägen rinner den lilla bäcken, som har sina källor uppe i Ismantorpsmossarna.

Axel Larssons portskjul
 

Dikesrenarna och de mossiga flismurarna täcks av örter och frodigt gräs. I norr syns en ensam kvarn på de öppna fälten. Alla gårdar ligger söder om vägen tätt intill varandra. Vid slutet av byn ligger en nedrasad smedja och längst nere vid vattnet några sjöbodar.

Hela byn verkar tyst och vilande i sin törnrosasömn. En särskilt gammaldags atmosfär vilar över en av gårdarna dit ett par gräsbevuxna hjulspår leder. De kantas av hamlade pilar. Jag stiger av cykeln och leder den i det saftiga gröna gräset mot gården.

Inifrån den helt kringbyggda gården hörs ett svagt men välbekant ljud. En handsåg i arbete. Jag lämnar cykeln i portlidret och går in på den flisbelagda fägården. Genast grips jag av en svårförklarlig lustförnimmelse. Det känns alltid lika spännande att personligen få uppleva eller åtminstone med ögonen bevittna de sista resterna av en forgången tid. Här är ingenting förändrat. Den hundraåriga miljön har liksom stannat i sitt sista andetag. Likt en skyddande borgmur reser sig de lutande och allt mer förfallna träbyggnaderna runt den tysta innergården. Som om de inte ville kännas vid den fortskridande utvecklingen där utanför.

Av den gamla ladugården återstår inte mycket mer än båsväggarna, som består av resta meterhöga stenflisor, halvt dolda av de i solvärmen doftande nässelbestånden. De åldriga halm- och tegeltaken på de övriga byggnaderna är delvis nedrasade och håller på att ersättas med nya av modernare material. Träportarna i spjälstaketet mellan fägården och oppgården står på vid gavel, snett hängande i sina gångjärn. Inte ens några svirrande svalor som dyker över äppelträdet förmår bryta den kompakta tystnad som härskar här inne. 

Vi går in i stugan och tittar på den gamla köksspisen. Hans berättarglädje är lika stor när han sitter uppflugen på köksbänken med den lilla pipan i mungipan som när vi slår oss ner på trädgårdsmöblerna i skuggan utanför brygghuset eller senare kring salsbordet i storstugan. Och sensommarkvällen står mörk och svart kring husen när jag slutligen åker därifrån.  Jag tycker hans berättelse ger så många sidor av livet i en öländsk by för länge sedan att jag här återger den bitvis helt ordagrant.

Det har varit 14 gårdar i byn. Nu är det 8 ägare men bara 4 brukare. De här gårdarna var från början kronogårdar, där bonden bara ägde husen. De gick i arv i släkten så länge man skötte sig. Axel Larsson plockar fram några gulnade handlingar ur sina gömmor. Överst ligger en släkttavla, som han gjort själv. Den börjar med en Jan Olofsson i slutet på 1600-talet. Han hade en dotter som hette Britta. Hon gifte sig med en Lars Mårtensson från Småland. De hade en son som hette Per Larsson. Det var han som friköpte gården först, och därför har gården i alla tider sedan kallats för Per Larsgården i Folkeslunda. Hans son hette Lars Pers, vilken i sin tur hade en son, som hette Per Larsson. Det var min far. Jag skulle ju het Lars Pers ja me då, men. . . Gården har alltså varit i släktens ägo i sex generationer. 

Axel Larsson visar mig det gamla intressanta köpebrevet, några gulnade ark med rester av rött sigill: "Köpebrev på Fem sextondels Mantal af KronoHemmanet Folkeslunda No 2." Köpesumman var på "Tjugoåtta Riksdaler En skilling Banco". Slutklämmen på köpebrevet lyder: "Stockholm then 4 September År efter wår Herres Jesu Christi Nåderika födelse Et Tusend Åttahundrade och på thet Tjugonde sjette - på dragande Kall och Embete Wägnar . . .”

Ofta kom långväga uppköpare till gårdarna och undrade om de fick köpa hästar. Då fick man gå med de sålda hästarna till något färjeställe, Färjestaden eller Stora Rör. Det hände att någon

uppköpare ville ha ett tiotal djur i en by. Å, vilket prutande det var, å så trätte man. Likaså var det på marknad. Det kunde bli slagsmål om bara tio kronor.

En gång gick jag till marknaden med ett ungdjur, som jag skulle ha 80 kronor för. Det kom en uppköpare och bjöd 70. Han kom gång på gång och bjöd samma, men jag sa att vi skulle ha dom där 80. Far var inte ens med på marknaden. Jag säljer int' annars, sa jag. O då sa han, att dä ska ja sä dä pojk, att då får du gå hem mä kon. Ja ger inte mer, sa han, ska du ta nu? Nej, sa jag, det gör ja inte. De ska ja tal om för dig, sa han, att du får int' sälj heller, det ska jag vis dej. O då stod det en annan i jämte som sa, det behöver du inte visa honom, för här får du, sa han till mej, den där tian. O gud vad de trätte gubbarna sen.

Men det är ju bättre nu med slakteriföreningar dit man får skicka sina djur, å de vägs å kvalitetsbestäms. Många blev ju lurade förr. De som inte kunde riktigt, de blev lurade och fick för lite, medan de som var knivhårda, de fick.

1910 kom det första mejeriet som vi började lämna mjölk till. Tidigare använde man bara mjölk till husbehov. Ost och smör som blev över åkte man till Kalmar och sålde. Mejerinäringen medförde mera betesvallar och bättre foder på vintern. Förr var det sämre. Det hände ju ibland att kora var sa magre på våren när de skull ut så de knappt kunn gå.

I jordbruket hade man treskift: höstsäd, vårsäd och träda. Om man plöjde för djupt kom man rakt ner på flisa (berggrunden). När det regnade och var varmt, växte det som i ett drivhus, och när det var torka blev det så dåligt att gråsparvarna låg på knä och åt ur axen.

Så länge vi gick i skolan behövde vi inte arbeta, för då fanns det dräng och piga. Möjligen fick vi gå efter korna. Vi var självförsörjande på den tiden. Kvarn hade vi också. Det är min kvarn som finns kvar där borta nu. Den mal säden. Allting bakades hemma. Smör och ost fanns. Ibland slaktade man en gris, en kalv eller ett får. Vi fiskade själva. Ullen kardades, spanns och vävdes. Om en slaktade ett ungdjur så skickades ju huden bort för att beredas till läder. Sedan kom skomakarn någon gång på vintern. Han stannade en vecka och lagade och halvsulade och gjorde skor åt oss allihop. Byskräddare fanns. Lin odlades. Den gamla smedjan som står här nere har varit en linbasta. Då var det en bybasta, och den låg nedanför min kvarn på en plats som då kallades för Basthaget. Min farfar köpte på sin tid linbastan, flyttade den och gjorde en smedja av den. Smedjan var privat men användes utav hela byn. Bönderna fick gå dit, mest vintertid, och göra i ordning alla årder och harvar och vagnshjul. Vi hade en smed från Lerkaka by, som kom hit på vintern och jobbade. En del verktyg fanns i smedjan och en del hade han med sig. Bönderna fick betala tio öre om dagen för att utnyttja smedjan. Pengarna skulle bl. a. räcka till underhållet av smedbälgen och städet. Smedjan hade spåntak på den tiden.

Förr hade varenda bonde en eller två kvarnar. De är borta allihop utom min. Vi malde själva allt gröpe och grov. Till vetet fordrades andra stenar, pinstenar och siktverk, så det kördes till en annan kvarn i närheten. Men vi kunde ju mala lite vete också. Det blev sammalet vete, sånt där grahamsvete. Rasande goa bullar! Det var inga bestämda tider för malningen, vi fick gå åstad å mala de dagar då det blåste. Blåste det riktigt bra, då gick det ungefär 50 kg i timmen. Det skulle vara ungefär jämn kvarnbörd, så att den snurrade på ordentligt. Om det blåste dåligt kunde det hända att man satte på kvarnen, medan man gick och plöjde på gärdet intill. Så fick kvarnen gå där och knirka för sig själv. Men var det riktigt hård blåst och man skulle stanna kvarnen vid malningens slut, fick man vräka sig på hävstången det värsta en kunde för att få stopp på den. Ibland var det så att det osade bränt innan den stannade.

Fiskade gjorde vi till husbehov. Vi fiskade med ålryssjor och sillgarn. Ålryssjorna var meterhöga, och där kunde man även få små gäddor och flundror. Vi hade tre såna efter varann utåt. Sen var det väl en 25 meters arm på var, så det blev en 75 meter utåt, och det kunde va en fyra-fem ålar i var. Vi satte garna på kvällen. Sen var en ute klockan två-tre om morronen efter garna. Ofta var det bonden som fiskade, medan drängen skötte körningen på gården. Man låg kvar i sjöboden över natten. Hade man mycke fisk, flaggade man. Då satte man upp en flagg på en lång stång, och så fick de komma ner å hjälp en. De gamla gubbarna visste när det var sillvind och var sillen var osv. Sillen saltades in. Och ål . . . en hade ål till bordet var dag, så det ville en knappt ha. Jag kommer ihåg när jag var pojk, då eldade vi alltid en brasa i kakelugnen här om kvällarna. Så kunde en få ta en salt strömming å glödsteka. Det är klart att han var sotig å dan, men då tyckte en det var så rasande gott, när en fick sitta å pillra i sej de där.

Vi hade mycke livat förr. Som i slåttern. Vi skulle alltid samlas kvällen innan och slipa liarna. Då fick vi kaffe, å dom gubbar som ville fick naturligtvis en kask med. Sen skulle vi ligga på "höslindra" alla karlarna. Det hörde till ritualen. Vid tvåtiden på morronen fick man kaffe och sen gick man ut på ängarna och började slå. Sen kom moran ut med smörgås å kaffe vid femtiden. Frukosten var vid sex-sjutiden, för då var daggen slut, å en ska ju slå medan det är dagg egentligen. På dan kom räfserskorna och räfsade ihop höet. Det fanns även lejt folk, som bar fram höet i gläntor och öppna platser för att det skulle torka. Vid rågskörden slog man hela dagen. Säden sattes upp i travar och det var noga med att det skulle vara tolv par i var trave. Man slog till det började bli dagg vid fem-sextiden på kvällen. 

Då gick de äldre fruntimren åsta å skull mjölka, å gubbera fick lov åsta å vattna hästarna och korna, och så blev det vi unga kvar som fick sätta opp. Ibland hade det nästan blivit skumt innan man slutade, så man såg knappt skillnad på om en hade en flicka under den ena armen a en nek under den andra. Det var roligt på den tiden! Det var fest, lite kalas. Gick man bort och slog, skulle man alltid ha en ren skjorta och nya blåbyxor.

När båtarna, det var ju mest segelfartyg med virke, gick på grund här utanför eller kom i svårigheter stjälpte de bara en del av lasten i sjön. Då var man ju tvungen å ner till sjön å bärga bräderna. Tullen övervakade arbetet, å sen fick man köpa dem för ett billigt pris. Här var en strandning. Det var en båt som hette "Gertrud Schröder", som gick på alldeles söder om byn. Bönderna höll på att tröska här i byn, när båten kastade av lasten och gick därifrån. Tröskverken stannade å varenda gubbe ner till sjön. Si då hade en ju inte tid te stå i byn å tröska inte, utan de stannade ångverket och bara ner allihop. Axel Larsson skrattar gott och fortsätter: Lite sjörövrer de ha de ju vatt. En var väl nästan lite småtokig, för om de hade satt en tia ute på en sten, när det var is i vattnet, och bett en att gå efter den där, sa hade en sagt att nä de gör ja int'. Men låg det en brädlapp där, som var värd 25 öre, då gick en ut kanske till midja för att rädda den: Si den ska ja ha så ingen annan får den. Ibland fryser det till så att man inte ser öppet vatten utan bara is.

På tal om strandningar var det för många är sen en finnebåt som kom här på väg till Polen lastad med järn. De hade väl haft lite Koskenkorva, för när de kom å passera Bredsätra fyr, som vi har här bort, då sa kapten: De var södra udden, nu lägger vi om, sa han. Å sen körde han rätt upp på land. Han stod här nere söder om byn vid Lerkaka. Det var Kappelluddens fyr i Bredsätra han sett och tagit den för Långe Jan, se.

Vårt hem stod alltid öppet för okända gäster. Här fick både luffare och vandringsmän ligga. När de kom skickades de hit av hele byn; till Per Larssons, som de sa, det var min far. Ibland bad de te å få ligg i lagårn eller på höskulla. Men de fick de aldrig, utan han la dom inne någonstans. Det var väl eldfaran han var rädd för. De kunde få ligg på köksgolvet eller i en soffa i köket som vi haad. Å vi lå här inn.

Axel Larsson berättar att till gården även hör tre har skog uppe vid Ismantorps borg. Men den har inget värde, eftersom den bara består av hassel och hagtorn och en och annan björk och ek. Han har inte själv varit där uppe på tio år. Gården äger han fortfarande men arrenderar ut jorden.

Gamla kartor förtäljer att gården tidigare hade ägor på 33 ställen. Det var för att vi skulle få så lika och lite av varje allihop i byn, sägen han. Då var den oskiftad. Nu har vi det samlat på två ställen här i byn och så ”skogen”. Ägogränserna i Folkeslunda by är de samma i dag som vid storskiftet i början av 1800-talet. Sedan dess har inga gårdar i byn styckats, och det kan nog anses vara ganska unikt.

Till huvudsida